söndag 23 november 2014

hammarby alpin marathon sett ur en rörig synvinkel

Igår var det 60 anmälda galningar som skulle springa 23 stycken nittonhundrametersvarv som vardera innefattade en bestigning av Hammarbybacken. Det här evenemanget tyckte vi var en lämplig lördagsunderhållning för oss att beskåda. 

Så vi begav oss den långa och mödosamma promenaden till Hammarbybacken som vi snabbt fick lära oss låg i Bajenland. 

Givetvis tog vi oss upp för backen och när vi nått toppen kunde vi beskåda inte bara Globen utan även Tele2-Arena som likt ett rymdskepp vilar över Johanneshov. 


Varje gång jag bestiger Hammarbybacken så brukar jag fotografera liften, så det gjorde jag även denna gång.

Jag passade också på att fotografera Gunnar.


Lite lagom inspirerat fotograferade jag de stretande joggarna som trampade upp för backen (för 14 gången var det någon som sa när vi passerade). Mer intresserad blev jag av de två rören som man ser till höger i bilden.


Så resten av vistelsen, eller snarare nedstigningen, ägnade vi oss åt att bekanta oss med de olika rör som stod monterade med jämna mellanrum.
Någon syns i rörets mitt

Vi tittade ut över vintergatan och funderade en stund på hur stort universum är.

Vi skojade till det lite med glasögonen. Röret är väldigt likt Ostro i Supermario 2, jag fick nostalgikänslor.



söndag 12 oktober 2014

På norra Djugården

Ända tills idag har jag inte haft en aning om att det finns en gammal hoppbacke, eller två snarare,  vid fiskartorpet. 

1896 byggdes den första hoppbacken vid Fiskartorpet i Stora Skuggan vid kanten av Laduviken, den kallades Självmördaren för att det var en sådan brant vinkel och för att man landade på Laduviken (berättar Wikipedia). 1904 invigdes en ännu större backe med torn men tornets första träkonstruktionen visade sig vara brandfarlig och ersattes efter några incidenter av nuvarande byggnad på 1930-talet.

Nu för tiden hoppas det inte skidor i de här backarna längre.



























Karls XI:s fiskarstuga.




söndag 14 september 2014

sickla under jord


Tre fjärdedelar av utflyktskvartetten i trendkänsligt gruvmode


Jag tog en massa spännande bilder på i efterhand obegripliga detaljer, som den här. Förmodligen tänkte jag "wow industri liksom" och knäppte och knäppte.


Givetvis slog jag hjälmen i röret, åtskilliga gånger.







Atlas Copco har använt den här gruvan till att provborra med det som producerats i fabriken ovan jord. Tunneln används fortfarande, men inte i den del som man får turista i som är på 20 meters djup, utan i en annan som finns ytterligare 20 meter ner i marken.



Under tiden som guiden talade om borrkronor och borrtekniker så hittade jag
en stol där jag kunde sitta. Jag passade på att fotografera det här fordonet som jag
inte har en aning om vad det har tjänat för syfte, det förtäljde inte historien och
jag frågade inte (wow industri liksom).





Vi fick information om hur det går till när det sprängs i berget, så nu vet vi det.  



Det fanns lite små små stalaktiter



Det går att ha konferens i det här berget, om en skulle få lust.



Lycklig gruvbesökare som här kan allt som sprängning, borrning och dieselfabriken.



Jag var också där och jag är inte bara sned i ansikten, jag klär också hemskt bra
i bygghjälm.

plötsligt

kom det en ubåt åkande genom sjöstaden

söndag 7 september 2014

hammarbybacken

Pelle och jag gick upp på Hammarbybackens topp idag. 

Jag har dålig kondition. Väldigt dålig. 

Pelle flåsade knappt trots att han i en bit av backen skuttade fram och i en annan drog i mig. 

lördag 6 september 2014

tjejmilen eller två dövöron och blindstyren på äventyr

idag skulle vi titta på när Gunnars dotter Sandra sprang tjejmilen. Jag skulle fota henne tänkte jag. Så vi flydde evenemanget Sjöstadsdagen som ägde rum hemma utanför vårt hus och tog båten Emelie till djurgården.




Snart ett minne blott, eller Stockholms hjärta som en del väljer att kalla slussen för.



Den stolta fadern



Vi hittade fram till loppets 7:e vattenstation och konstaterade att det var tio minuter kvar innan Sandra skulle starta sitt lopp (det här var ungefär två tredjedelar in i banan).



Det var många som sprang och andra som "sprang".


De räckte upp handen för flickors rättigheter. Hoppas att rättigheterna blev glada.



Vi posterade oss vid grinden till Listonhill. "Här KAN vi inte missa Sandra" sa vi till varandra. Det sa vi eftersom vi stod så nära intill där de sprang. "Nu kommer jag nog att kunna få bra bilder på henne, vad roligt" tänkte jag.


Vi glodde och glodde och glodde. Efter ett tag kändes det som att marken började röra på sig. När jag vände blicken mot grusgången inne på Listonhill så böljade den fram och tillbaka. Jag blev lite åksjuk. Någon Sandra såg vi däremot inte. När det gått lång tid och nummerlapparna på joggarna närmade sig 40 000 så kapitulerade vi. "Hur fanken lyckades vi missa henne" sa vi till varandra.

När vi travade iväg plingade det till av ett sms i Gunnars telefon. "Jag såg er, jag ropade hej pappa, men ni såg inte mig" (då var hon i mål).
Men vi såg en påfågel.