tisdag 29 juli 2014

Tonårs-jesus



Jag har inte riktigt kunna släppa att Christian Falk dog. Imperiet var mina husgudar när jag var arton. (Men det var inte Christian jag och Lena nervöst förföljde på götgatan den där vinterdagen, det var såklart Thåström.)

Mitt största musikögonblick i hela mitt liv var när jag såg Imperiet på Orionteatern 1985. Det var fullständigt magiskt. Jag var klädd i svart, såklart, en lång kjol som jag hade stickat själv. Jag har i efterskott försökt återskapa minnet av den där kjolen men jag minns bara att det var ett tunt, lite blankt svart garn.

När Thåström åmade och kråmade sig och sjöng Blå himlen blues var jag i ett religiöst tillstånd. Men i mig gnagde tanken om att jag var en alldeles för oskyldig och töntig artonåring för att helt få ta till mig av Imperiets texter.

Jag älskar fablernas månskenscafé
här i gråterskornas kvarter
Jag sköljer ner alla vintrar som vart
här e synden en ovärderlig skatt

Det var det där med synden. Jag hade inte varit med om någon synd överhuvudtaget. Jag hade inte varit full (mer än på låtsas när jag druckit vatten i tron att det var gin tillsammans med Lena), jag hade inte legat med någon (svårburet stigma) och ändå stod jag där i min, säkert tunga stickade kjol.


 

 Lena och jag gick också på bio tillsammans och såg "Den frusna leoparden" där både Thåström och Christian Falk hade roller. Det var inte någon bra film. Vi fnissade oss igenom den och tyckte att Christian med sin ljusa röst och sin lurviga frisyr var ovanligt lik en mon chi chi. Thåström var bara dålig (men snygg såklart).

Efter LPn Blå himlen blues falnade min kärlek till Imperiet ganska snabbt. Det var en relativt kort men intensiv kärlekshistoria.

Så klart var Christian Falk så väldigt mycket mer än "bara" Imperiet. Jag har lyssnat vidare på den musik han gjort under åren men det har inte varit något liknande min vurm för Imperiet (kanske växte jag upp och blev sådär vuxen och sansad).

Så varför blir jag så berörd av att han dog? Kanske är det för att det inte ens skulle vara möjligt att se det här gänget 50-plussare träffas och riva av en Imperietlåt tillsammans. INTE för att jag är det minsta intresserad av att se dem återförenade, men nu går det ju inte ens.  Troligen har det också en del med min egen dödlighet att göra.

fredag 25 juli 2014

grattis på mig selfie

Det är för varmt för mig idag. Jag ligger i det lilla korsdrag som går att uppbringa och känner mig fullständigt kraftlös, likt en strandad val. Tänker lite på en kommande utlandsresa. Det kommer nog att bli ett intressant experiment.

onsdag 16 juli 2014

trasigt

precis efter att jag tagit den här bilden så krossade jag tydligen uv-filtret på mitt objektiv. Märkligt. Jag märkte ingenting av det förrän jag kom upp i lägenheten hemma och la kameran på bordet.

måndag 14 juli 2014

ryktet om min död var än en gång överdriven

svaret på min magnetröntgen fick jag idag. Det jag har i mitt vänstra knä är ett meniskganglion.

tisdag 8 juli 2014

en oas

vid lunchtid i radiohusparken, mellan radiohuset och TV-huset


















måndag 7 juli 2014

dvärg

nu vet jag hur gatukontoret gör när de målar de gula kanterna på trottoarerna.


fredag 4 juli 2014

mobil sommarstuga

det verkar som att någon har lagt till med sitt flytande solpanelprydda sommarhus på årstaholmar. Intill ett av vraken.  Jag ägnade mig en stund åt att fundera på huruvida det är tillåtet att ankra med sitt flytande hus bara sådär men inget svar kom till mig, det kanske inte ens är bara sådär.

söndag 15 juni 2014